Westernridning

kilde: Wikipedia

Westernridning är en ridteknik där häst och människa samverkar avslappnat. Ridstilen har sin grund i Vilda västerns cowboys i Amerika under 1700- och 1800-talet. Man tar fasta på att hästen är ett flyktdjur som ser människan som ett rovdjur och därför är det hästens villkor som huvudsakligen gäller. I westernridning ingår flera olika grenar och moment, där hästen och ryttaren ska samarbeta.

Historie: Uttrycket westernridning kommer från USA men själva ridtekniken och utrustningen härstammar ända från Spanien1400-talet som en stridskonst till häst. När spanjorerna sedan erövrade Amerika på 1500-talettog de hästar och teknik med sig. Tekniken kom till USA runt 1770 från mexikanska vaqueros när ranchägare upptäckte fördelarna med att hästen och ryttaren kunde jobba som en sammansvetsad och avslappnad enhet. Av det hela föddes en arbetsmetod där häst och ryttare klarade av en lång arbetsdag utan att bli för trötta. Metoden används än i dag av boskapsskötare.

Hesteraser: De absolut vanligaste raserna inom westernridning är quarterhästen, painten och appaloosan. Hästen är byggd för att vara snabb, vändbar och lyhörd. I USA användes även mustangen men den är numera fredad som vildhäst och därför fångas bara ett fåtal in.

I Sverige är quarterhästen vanlig inom westernridning men även många andra i Sverige vanliga hästraser används. Sverige har cirka 2 300 quarterhästar. Rasen har ökat både med import och med en inhemsk avel av mycket god kvalité. Arabiskt fullblod är också en vanlig syn både i USA och i Sverige.

Rasen är viktig inom westernridning speciellt i vissa tävlingsgrenar som exempelvis reining. Viktigt är samspelet mellan djur och människa. men vissa raser lämpar sig mer med tanke på rörlighet, psyke och i viss mån prägling i unga år. Quarterhästen har även ett bra sinne för att arbeta med boskap, detta kallas då "cow sense".

Teknikk: Inom westernridning strävar man efter att låta hästen göra egna val och kunna arbeta självständigt eller styras med små medel.

Det viktigaste medlet ryttaren har är kroppsvikten. Förflyttar ryttaren tyngdpunkten mot vänster önskar han eller hon att hästen går åt höger. En tung sits betyder stopp.

I motsats till klassisk ridning används bettet sällan eller aldrig för att styra hästen. På en tränad häst med en tränad ryttare rider man med båda tyglarna i en hand. Detta kommer ursprungligen ifrån att man som cowboy skall ha den andra handen fri till att tex kasta ett lasso. I all westernridning, men framförallt när man rider på ett stångbett, strävar man efter att styra hästen med neckreinging. Detta innebär att hästen går undan när den känner tygeln mot halsen. I en enhandsfattning är neckreiningen helt nödvändig. Man kan även rida bettlöst. Vanligast är då att man använder en sk bosal, vilket är en slags ring, ofta i råhudsläder, som sitter runt hästens mule en bit upp på nosryggen.


Levert av IdrettenOnline